Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är två av Sveriges fyra grundlagar. Dessa två lagar värnar om det fria ordet och är avgörande för mediernas funktion. I vår demokrati är det en hörnsten att medierna granskar och rapporterar ifrån myndigheter och samhälle.
Men det finns risker för såväl privatpersoner som samhället i stort om tryck- och yttrandefriheten inte vägs samman med etiska gränsdragningar. Medierna har tagit fram en pressetisk samling: Spelregler för press, radio och tv. Det är inga juridiska regler, men det är sätt att ringa in en gemensam uppfattning om nyhetsförmedlarnas etiska värderingar. Spelreglerna blir något att utgå ifrån i den debatt som gång på gång aktualiseras när olika medier väljer att publicera olika mycket information.
Ofta handlar diskussionerna om namnpubliceringar, framför allt i fråga om mördare eller sexualförbrytare. I spelreglerna kan man läsa: ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”
Debatten tenderar att kretsa kring hur allmänintresse ska definieras. I varje enskilt fall måste redaktionen fråga sig vad syftet är med att publicera namn eller andra fakta som kan identifiera personen i fråga. Är det för att varna allmänheten? Eller för att kunna skapa en rättvis helhetsbild av händelseförloppet, där personidentifierande information inte kan undgås? Eller är det för att locka läsare genom att publicera detaljer som ingen annan publicerar?
De skäl man tycker sig finna bör ställas mot de avgörande konsekvenser en namnpublicering får för personen och dess anhöriga. Inte minst barn till identifierade brottslingar blir oerhört utsatta. Ibland förs argument fram om att namnpubliceringar i media motverkar att människor faller tillbaka i brottslighet, men detta kan starkt ifrågasättas. Det finns snarare anledning att hävda det motsatta. För det första finns det människor som faktiskt triggas av denna typ av publicering, risken är att media förstärker en av drivkrafterna för den här kategorin brottslingar. För det andra skapas en stark ”vi-och-de”-känsla när media hänger ut gärningsmannen. Efter att en gång ha blivit allmänt identifierad som brottsling finns risken att skam, aggression och utanförskap håller kvar individen i kriminalitet.
I december i fjol mördades en 26-årig man i Malmö. Omständigheterna kring mordet ledde till att medierna fick anledning att fundera särskilt över de etiska gränsdragningarna. Och de kom fram till olika slutsatser.
Mannen som mördades var homosexuell. De misstänkta pojkarna, en 15-åring och en 17-åring, var muslimer och aktiva i samma religiösa församling. En av dem drev en blogg på internet – en blogg som handlade om islam- och moralfrågor. Informationen om brottet och de misstänkta spreds snabbt på internet; pojkarna publicerades med namn och personnummer. Mordet lyftes fram som ett eventuellt hatbrott. Motivet skulle vara att mannens sexuella läggning stred mot pojkarnas moraliska åsikter med grund i deras religiösa tro.
Det är viktigt att här stanna upp och påminna sig om att pojkarna inte är dömda för brottet. De är misstänkta, men nekar till brott. Polisen har heller inte hittat någonting som tyder på att mordet skulle vara ett hatbrott. I Spelregler för press, radio och tv kan vi läsa: ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.”
De tryckta medierna hanterade situationen väldigt olika. En tidning spekulerade fritt i möjligheten att mordet är ett hatbrott. Man skriver om att 17-åringen ber dagligen, och redogör för moraliska ställningstaganden i hans blogg. En annan tidning väljer att helt utelämna de misstänktas bakgrund och teorier om en eventuell motivbild.
Det är inte ovanligt att spekulera i möjliga motivbilder när ett brott begåtts, men i det här fallet blir det extra känsligt. Varför? För det första pekar spekulationerna ut en begränsad grupp. Steget ifrån att stå för en moralisk åsikt till att mörda någon till följd av denna är naturligtvis stor. När media lyfter fram moraliska ställningstaganden utifrån en specifik religion som ett troligt motiv till mord, trots att polisen inte lämnat några uppgifter om att brottet skulle ha koppling till just detta, så säger man att det steget skulle vara litet. Risken med en sådan typ av journalistik är att det skapas ett dömande samhällsklimat där medierna tar över polisens och domstolarnas roll.
Det är viktigt att här stanna upp och påminna sig om att pojkarna inte är dömda för brottet. De är misstänkta, men nekar till brott. Polisen har heller inte hittat någonting som tyder på att mordet skulle vara ett hatbrott. I Spelregler för press, radio och tv kan vi läsa: ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.”
De tryckta medierna hanterade situationen väldigt olika. En tidning spekulerade fritt i möjligheten att mordet är ett hatbrott. Man skriver om att 17-åringen ber dagligen, och redogör för moraliska ställningstaganden i hans blogg. En annan tidning väljer att helt utelämna de misstänktas bakgrund och teorier om en eventuell motivbild.
Det är inte ovanligt att spekulera i möjliga motivbilder när ett brott begåtts, men i det här fallet blir det extra känsligt. Varför? För det första pekar spekulationerna ut en begränsad grupp. Steget ifrån att stå för en moralisk åsikt till att mörda någon till följd av denna är naturligtvis stor. När media lyfter fram moraliska ställningstaganden utifrån en specifik religion som ett troligt motiv till mord, trots att polisen inte lämnat några uppgifter om att brottet skulle ha koppling till just detta, så säger man att det steget skulle vara litet. Risken med en sådan typ av journalistik är att det skapas ett dömande samhällsklimat där medierna tar över polisens och domstolarnas roll.
