Blogg E: The Elements of Journalism

Journalistiken och 

De Sociala Medierna

De sociala medierna får en allt mer inflytelserik roll i samhället. På gott eller ont? Åsikterna går isär. Jag tror att de sociala medierna gynnar samhällsdebatten på många sätt. Dock är det essentiellt att journalistiken och dess grundläggande kännetecken inte tappas bort i den allt större massan av information som omger oss.
          

Bill Kovach och Tom Rosenstiel skriver i The Elements of Journalism om vikten av att stärka kopplingarna mellan journalistiken och medborgarna och att denna process är något som både journalister och medborgare har ett ansvar för. De sociala medierna kan fungera som tidernas möjlighet att stärka just den kopplingen. Bloggar och debattforum gör det möjligt för vem som helst att publicera sin åsikt, sina erfarenheter eller sin kunskap på den världsvida webben. Fördelarna är många: det föder engagemang och delaktighet, det breddar debatten och informationsbasen. Men vad riskerar vi att tappa på vägen? Jag citerar Kovach och Rosenstiel: ”The Internet provides more people with a voice than ever before. […] As this this new and more robust public forum gains momentum, the strenght of what is replaced – the professional effort of verification – diminishes.”

Det finns ingen licens för journalister. De har inte skrivit på något kontrakt för hur de ska utöva sitt arbete. Men det finns en mängd riktlinjer, saker som det råder konsensus om. Kovach och Rosenstiel väljer i sin bok att försöka fånga detta i tio punkter. Det handlar bland annat om journalistens plikt att vara lojal mot medborgarna, kontrollera sina uppgifter, alltid förmedla sanningen och vara objektiv i sitt arbete. Journalister har gjort misstag, ibland medvetna misstag. Det händer och det kommer att hända igen. Men det finns någon att ställa till svars; det finns ett namn under artikeln, det finns en ansvarig utgivare. Samhällsmedborgarna har både möjlighet, rätt och till uppgift att reagera, och på så sätt ta ansvar för den journalistik som råder.

Detta saknas, mer eller mindre, i de sociala medierna. Innehållet i en blogg kan, i alla avseenden, vara journalistik. Men det kan också vara något helt annat. Och, som jag varit inne på i tidigare blogginlägg, den stora faran ligger i läsaren inte vet vad han eller hon tar till sig. Information påverkar. Framför allt den första information vi tar till oss om ett ämne; den sätter ramar för vår fortsatta interpretation av ämnet.

Teknologin och de sociala medierna medför stora möjligheter! Tyvärr medför de också risker, men valet finns att se riskerna som en utmaning. Jag ska därför avsluta med att citera ett stycke som fångar just detta, från det sista kapitlet i Elements of Journalism:

”… the threat that press will be subsumed inside the world of commercialized speech or the undifferentiated world of broad communication. The only way to avoid this threat is for journalists to have a clearer and more rigorous understanding of the elements that make journalism a thing of value. A transparent enterprise that creates its own demand by inviting citizens into the process, reconnecting journalism and citizen in a conversation and not a lecture hall. The shift is not only something citizens and journalists have in their own control; it is something for which both bear some responsibility.”

Blogg D: Kampanjjournalistik

Kampanj och Journalistik 

- förenligt eller oförenligt?

- Objektivt och opartiskt ska det vara. Så svarar Anja Hildén, Rapportchef på Sveriges Television, på frågan om varför SVT inte skulle kunna ta del i den aktuella Dawit Isaak-kampanjen.

Det är Svenska Dagbladet, DN, Expressen och Aftonbladet som gått samman i en kampanj för att få den svenske journalisten Dawit Isaak frigiven från sin fångenskap i Eritrea. Han greps i september 2001, då han jobbade på tidningen Setit – en tidning som kritiserade makten. Ingen rättegång har hållits. Informationen har varit knapphändig, i perioder obefintlig. De senaste månadernas uppgifter om att Isaaks hälsotillstånd försämrats kraftigt har gjort att påtryckningarna på den svenska regeringen ökat. Men UD kvarstår vid sitt val av den tysta diplomatin.

Vilken del bör våra medier ha i sammanhanget?

Det som Svenska Dagbladet, DN, Expressen och Aftonbladet nu ägnar sig åt brukar kallas för kampanjjournalistik. Alltså en typ av journalistik där man frångår objektiviteten och istället vinklar presentationen. Kenth Andreasson, Göteborgsposten, har beskrivit det så här: ”…en form av journalistik där redaktionen bedriver i princip ensidig opinionsbildning på nyhetsplats och läsarna uppmanas att aktivt uttala sitt stöd för saken.”

Anja Hildéns uttalande ovan fortsätter så här:
- Rapport är ett redovisande nyhetsprogram som ska berätta vad det är som händer. […] Så länge det inte händer någonting kan vi inte vara med och driva en kampanj för att det ska hända någonting. Det är inte förenligt med vårt uppdrag.
     

Västerbottens chefredaktör Sture Bergman är positiv till Dawit Isaak-kampanjen. Han skriver: ”Kampanjjournalistik är ibland riktigt bra. Till och med nödvändig.”
     

Kampanjjournalistik tenderar att förknippas med kvällspressen. Anja Hildén upprepar att den här typen av journalistik inte är förenligt med Rapports uppdrag. Jag ställer mig då frågan: Är det förenligt med kvällspressens uppdrag? Är det förenligt med Svenska Dagbladets och DN:s uppdrag? Det är intressant att notera att det finns allmänt accepterade skillnader i vad som förväntas av kvällspress och dagspress; att kampanjjournalistik är något som kvällspressen ägnar sig åt. Men vad som är än mer intressant är hur vi – oavsett medieforum – ser på kampanjjournalistik.
     

Opartiskhet och objektiv granskning är grundläggande i det journalistiska arbetet. Kampanjjournalistiken går tydligt ifrån detta. Det finns en risk att den här typen av journalistik leder till ett maktmissbruk från mediernas håll och att den missgynnar det demokratiska samhället. Men kan den vara, som Sture Bergman skriver, ”nödvändig”? Det ska sägas att kampanjjournalistik nästan alltid verkar för det som förefaller självklart, att syftet med kampanjen är något som den stora massan skulle förespråka. Det kan exempelvis vara ett effektivt sätt för allmänheten att genom tidningens namninsamling visa sitt missnöje för makthavarna. Men detta måste vägas mot de ovan nämnda riskerna. Dessutom kan kampanjjournalistiken ibland ge en förenklad bild av verkligheten. Det kan finnas orsakar till beslut som tagits, som medierna inte speglar då de redan bestämt sig för vilken opinion de vill skapa. I sådana fall har de så kallade kampanjerna halkat långt från vad som kännetecknar god journalistik.

Blogg C: Glömda

Glömda 

Rapport från en svensk flyktingförläggning

Jag har läst boken Glömda – Rapport från en svensk flyktingsförläggning, skriven av journalisten Hanna Sofia Öberg. I förordet skriver hon:

”… Frågorna blev allt mer påträngande. Hur är det egentligen att vara asylsökande i Sverige?

Jag ville ha svar på mina frågor. Det var en av anledningarna till att jag bestämde mig för att flytta till Hultsfred, där en av Sveriges äldsta flyktingförläggningar finns. Jag ville se med egna ögon och höra med egna öron. Den andra anledningen var människorna. Jag ville möta några av dessa människor som lever mitt i Sverige och som ständigt omdebatteras men som ändå är glömda av de flesta.

Från början var min tanke med den här boken att skildra människorna och deras vardag i Sverige. Men ju längre tid jag tillbringade på plats, desto mer övertygad blev jag om att det inte går att lämna den svenska flyktingspolitiken utanför i en sådan skildring. Vardagen på en flyktingförläggning handlar främst om just detta – kampen för uppehållstillstånd. Därför blev det jag kom att skriva inte bara en berättelse om människorna och deras vardag utan också en skildring av vår svenska flyktingspolitik.”

Under ett år, 2004, bor Hanna Sofia Öberg i Hultsfred. I boken redogör hon för möten och samtal med de asylsökande, några av dem får vi följa mer ingående. Hon pratar med anställda på Migrationsverket, med sjukvårdspersonal, med kommunstyrelsens ordförande, med bibliotekspersonal och anställda i kyrkan.
     Skönlitteratur kontra dokumentär. Fiction vs non-fiction. Om det inte var klart förr, så har väl debatten om Liza Marklunds Gömda visat på vikten av att vara tydlig med vilken typ av text man utger sig för att publicera.
     När det gäller Glömda (likheten i titel och ämne tenderar att bli förvillande) är det tydligt att Hanna Sofia Öberg skriver i egenskap av journalist, boken är en – som undertiteln också säger – en rapport. Hon lyckas, trots ett bitvis stort personligt engagemang, ta det journalistiska klivet tillbaka; granska sin egen roll och ifrågasätta källsäkerhet och människors motiv till att berätta. Hon är tydlig med att det inte går att bevisa exempelvis bemötanden som asylsökande säger sig ha fått från handläggare på migrationsverket. Ord står mot ord i många fall, och det försöker inte Hanna Sofia Öberg mörka. Istället ger hon pusselbitar som i sig visar på ett mönster.
     Litterär journalistik eller journalistisk litteratur? Jag föredrar det första. Boken kan klassas som ett reportage, och reportaget som sådant anses ”sitta i kläm mellan journalistik och litteratur” (http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_181077.svd). Gällande Glömda är det uppenbart att Hanna Sofia Öberg har arbetat som journalist, och det är också min uppfattning att boken kan klassas som ett journalistiskt verk. Ett journalistiskt verk i formen av en bok. Låt oss sätta det under rubriken litterär journalistik.
     Det finns risker med den här typen av journalistik; sanning och objektivitet riskerar att bli modifierbara begrepp. Som läsare är det viktigt att vara kritisk. Ändå kan det vara svårt, ibland kanske omöjligt, att kontrollera riktigheten i berättelsen. Ansvaret ligger på skribenten – och på branschen, om den ska upprätthålla sin trovärdighet. Tydligheten är avgörande; fiction eller non-fiction, en sann historia eller baserat på en sann historia.

Blogg B: Etikens gråzoner

Det Fria Ordet vs. Etiska Gränsdragningar

Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är två av Sveriges fyra grundlagar. Dessa två lagar värnar om det fria ordet och är avgörande för mediernas funktion. I vår demokrati är det en hörnsten att medierna granskar och rapporterar ifrån myndigheter och samhälle.
     Men det finns risker för såväl privatpersoner som samhället i stort om tryck- och yttrandefriheten inte vägs samman med etiska gränsdragningar. Medierna har tagit fram en pressetisk samling: Spelregler för press, radio och tv. Det är inga juridiska regler, men det är sätt att ringa in en gemensam uppfattning om nyhetsförmedlarnas etiska värderingar. Spelreglerna blir något att utgå ifrån i den debatt som gång på gång aktualiseras när olika medier väljer att publicera olika mycket information.
     Ofta handlar diskussionerna om namnpubliceringar, framför allt i fråga om mördare eller sexualförbrytare. I spelreglerna kan man läsa: ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”
     Debatten tenderar att kretsa kring hur allmänintresse ska definieras. I varje enskilt fall måste redaktionen fråga sig vad syftet är med att publicera namn eller andra fakta som kan identifiera personen i fråga. Är det för att varna allmänheten? Eller för att kunna skapa en rättvis helhetsbild av händelseförloppet, där personidentifierande information inte kan undgås? Eller är det för att locka läsare genom att publicera detaljer som ingen annan publicerar?
     De skäl man tycker sig finna bör ställas mot de avgörande konsekvenser en namnpublicering får för personen och dess anhöriga. Inte minst barn till identifierade brottslingar blir oerhört utsatta. Ibland förs argument fram om att namnpubliceringar i media motverkar att människor faller tillbaka i brottslighet, men detta kan starkt ifrågasättas. Det finns snarare anledning att hävda det motsatta. För det första finns det människor som faktiskt triggas av denna typ av publicering, risken är att media förstärker en av drivkrafterna för den här kategorin brottslingar. För det andra skapas en stark ”vi-och-de”-känsla när media hänger ut gärningsmannen. Efter att en gång ha blivit allmänt identifierad som brottsling finns risken att skam, aggression och utanförskap håller kvar individen i kriminalitet.
    I december i fjol mördades en 26-årig man i Malmö. Omständigheterna kring mordet ledde till att medierna fick anledning att fundera särskilt över de etiska gränsdragningarna. Och de kom fram till olika slutsatser.

     Mannen som mördades var homosexuell. De misstänkta pojkarna, en 15-åring och en 17-åring, var muslimer och aktiva i samma religiösa församling. En av dem drev en blogg på internet – en blogg som handlade om islam- och moralfrågor. Informationen om brottet och de misstänkta spreds snabbt på internet; pojkarna publicerades med namn och personnummer. Mordet lyftes fram som ett eventuellt hatbrott. Motivet skulle vara att mannens sexuella läggning stred mot pojkarnas moraliska åsikter med grund i deras religiösa tro.
     Det är viktigt att här stanna upp och påminna sig om att pojkarna inte är dömda för brottet. De är misstänkta, men nekar till brott. Polisen har heller inte hittat någonting som tyder på att mordet skulle vara ett hatbrott. I Spelregler för press, radio och tv kan vi läsa: ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.”
     De tryckta medierna hanterade situationen väldigt olika. En tidning spekulerade fritt i möjligheten att mordet är ett hatbrott. Man skriver om att 17-åringen ber dagligen, och redogör för moraliska ställningstaganden i hans blogg. En annan tidning väljer att helt utelämna de misstänktas bakgrund och teorier om en eventuell motivbild.
     Det är inte ovanligt att spekulera i möjliga motivbilder när ett brott begåtts, men i det här fallet blir det extra känsligt. Varför? För det första pekar spekulationerna ut en begränsad grupp. Steget ifrån att stå för en moralisk åsikt till att mörda någon till följd av denna är naturligtvis stor. När media lyfter fram moraliska ställningstaganden utifrån en specifik religion som ett troligt motiv till mord, trots att polisen inte lämnat några uppgifter om att brottet skulle ha koppling till just detta, så säger man att det steget skulle vara litet. Risken med en sådan typ av journalistik är att det skapas ett dömande samhällsklimat där medierna tar över polisens och domstolarnas roll.

Blogg A: Nyhetsvärdering

Zimbabwe får premiärminister och Polarn O. Pyret återkallar barnoveraller 

- om nyhetsvärderingens faktorer och resultat

När jag var yngre och Göteborgsposten landade på köksbordet hemma hos min familj, var det ofta ganska förutsägbart vem som plockade till sig vilken del. Min storebror tog Del 2, där sporten fanns. Jag och mina systrar tittade mest i Del 3: nöjesdelen. Del 1, där huvudnyheterna presenterades, lästes främst av mamma och pappa.
   Redan här kan man ju se att var och en i familjen fick en relativt begränsad del av nyhetsflödet. Lägg då dessutom till den process som kallas nyhetsvärdering och nyhetsurval. En mängd faktorer som ledde fram till att de nyheter som hamnade på vårt köksbord varje morgon var just de, och inga andra.
Nyhetsvärdering brukar delas upp i två styrfält; dels vad publiken tros vara intresserad av och dels vad som bedöms att publiken bör ta del av. Vilket som är det primära varierar – dels varierar det mellan olika tidsperioder, men också mellan olika tidningar, TV-kanaler och radiostationer.
Bland de nyheter som gått igenom värderingsprocessen sker också ett nyhetsurval, där ekonomi och ”vad som passar in” ofta styr. ”Vad som passar in” grundas då inte i huvudsak på ideologisk eller etisk grund, det hör till nyhetsvärderingen, utan bestäms snarare av formmässiga och organisatoriska omständigheter.
För att ge rättvisa åt mina syskon, och mig själv, vill jag påpeka att vi alla fyra tar del av nyhetspubliceringen i en större omfattning idag än när vi var barn. Jag tror dock inte att någon av de andra tre skulle protestera om jag säger att vi främst tar del av det som presenteras för oss på ett lättillgängligt sätt. Vi gör som jag tror att folk gör mest: läser i första hand de stora rubrikerna i tidningarna, tittar på TV-kanalernas vanliga nyhetssändningar, kollar främst in de artiklar som länkats från nätupplagornas startsidor, och lyssnar på radio sådär i allmänhet. Då är det ju inte desto mindre intressant att fundera kring orsakerna till att vi får del av just det vi får del av, och inte minst – varför vi inte får del av det andra?
Den här veckan har temat på journalistikkursen varit just nyhetsvärdering. Jag har valt ut två nyheter som publicerats under veckan och funderat kring varför just dessa fått den plats de fått – och inte mer eller mindre.

Onsdag kl.11.11 DN publicerar i sin nätupplaga en artikel om att Tsvangirai svurits in som premiärminister i Zimbabwe. Nyheten ligger länkad från startsidan under dagen, även om den efterhand kommer allt längre och längre ner i takt med att nyare artiklar publiceras.
Artikeln är utförlig och i marginalen länkas dessutom till flera tidigare artiklar om utvecklingen i Zimbabwe. DN väljer att ge relativt mycket utrymme åt händelsen – med allt rätt, tycker jag.
Denna förändring på den politiska arenan kan bli ett enormt avgörande steg för Zimbabwes utveckling. President Mugabe har styrt landet sedan 1980. Från att ha varit ledare för den befrielserörelse som störtade apartheidregimen har han fört Zimbabwe till en total kris; stora delar av befolkningen har flytt landet, ekonomin har i det närmaste kollapsat, våld och hot har blivit vardag. Efter intensiva förhandlingar sedan det omtvistade valet och omvalet i fjol, ska Mugabe alltså nu dela på makten med den tidigare konkurrenten Tsvangirai; ledaren för oppositionspartiet MDC.

Vad finns då att säga om nyhetsvärdet i det här fallet? DN har rapporterat från Zimbabwe tidigare, och att fortsätta följa utvecklingen i nätupplagan känns därför naturligt. Det bör också finnas ett intresse hos många av läsarna; krisen i Zimbabwe sträcker sig decennier tillbaka, och landet har länge styrts av en totalitär regim. En samlingsregering med oppositionen innebär förändring. Det skapar nya möjligheter, men det skapar också oro kring hur detta samarbete ska fungera. Även för de läsare som inte är närmare insatta i just Zimbabwes situation borde händelsen onekligen vara både uppseendeväckande och av intresse.
Något som väger tungt i nyhetsvärderingen är närhetsfaktorn; hur nära, både kulturellt och geografiskt, är det inträffade för läsarna? Ett tydligt exempel på detta är när svenskar varit med i olyckor utomlands; en olycka som annars kanske inte hade nämnts alls, eller möjligen tagits upp i en notis, får då ett stort nyhetsvärde.
Gällande den politiska utvecklingen i Zimbabwe har den för det första en stor direkt för alla de människor som bor i landet och som har flytt landet. Det väger naturligtvis tungt. Ser man det ur ett internationellt perspektiv är det också en viktig utveckling att följa; styret i Zimbabwe är avgörande för både handels- och biståndsfrågor.
Varför får då inte händelserna i Zimbabwe större uppmärksamhet? Jag tror att det är just närhetsprincipen som väger tungt: Zimbabwe ligger långt bort, både geografiskt och kulturellt. Jämför man då med USA, där valet fick enormt mycket mer uppmärksamhet, upplever nog många svenskar att USA ”känns” närmare. Framför allt så påverkar USA:s politik den internationella arenan, och därigenom Sverige, i en utsträckning som Zimbabwes – eller något annat lands politik – inte kommer i närheten av. En annan betydande faktor är hur lätt eller svårt det är att få information och hitta trovärdiga källor.

Torsdag 16.28 SVT:s Play Rapport på nätet rapporterar i ett kortare klipp om att en barnoverall från Polarn O. Pyret återkallas. Overallerna, som har sålts sedan hösten 2007 fram tills nu, har en stor luva som kan innebära en kvävningsrisk om barnet får den över ansiktet.
Här handlar det om en helt annan typ av nyhet. I det här fallet är målgruppen väldigt liten; det primära syftet med klippet är att informera de som har köpt just en sådan här overall. Målgruppen är dock svår att nå på något annat sätt än genom att informera brett i media, och meddelandet är av allvarlig karaktär; overallerna kan innebära livsfara för barnen. Från redaktionens sida är det är heller inte en nyhet som tar mycket resurser eller tid i anspråk.

Avslutningsvis vill jag uppmuntra mig och själv och er till att fundera vidare kring nyhetsvärdering. Det är komplext, men det är viktigt. Och jag är övertygad om att det går att påverka.

Journalistikkurs

Journalistik

Karlstads Universitet, distans. 

15hp.

Vårtermin 2009

Ny termin. 

Vår. 

Journalistik! 

Så är det. Parallellt med mina engelskstudier läser jag under våren journalistik. Under kursen kommer vi att blogga om olika journalistikrelaterade frågor. Och här är den; min blogg. Välkommen! 

Våra uppgifter kommer att presenteras efter hand på www.journalistikvt09.blogspot.com

Där finns också länkar till mina kursares bloggar. Mina bidrag kommer att presenteras här. Välkommen att ta del och tycka till! 

/Annelie