Glömda
Rapport från en svensk flyktingförläggning
Jag har läst boken Glömda – Rapport från en svensk flyktingsförläggning, skriven av journalisten Hanna Sofia Öberg. I förordet skriver hon:
”… Frågorna blev allt mer påträngande. Hur är det egentligen att vara asylsökande i Sverige?
Jag ville ha svar på mina frågor. Det var en av anledningarna till att jag bestämde mig för att flytta till Hultsfred, där en av Sveriges äldsta flyktingförläggningar finns. Jag ville se med egna ögon och höra med egna öron. Den andra anledningen var människorna. Jag ville möta några av dessa människor som lever mitt i Sverige och som ständigt omdebatteras men som ändå är glömda av de flesta.
Från början var min tanke med den här boken att skildra människorna och deras vardag i Sverige. Men ju längre tid jag tillbringade på plats, desto mer övertygad blev jag om att det inte går att lämna den svenska flyktingspolitiken utanför i en sådan skildring. Vardagen på en flyktingförläggning handlar främst om just detta – kampen för uppehållstillstånd. Därför blev det jag kom att skriva inte bara en berättelse om människorna och deras vardag utan också en skildring av vår svenska flyktingspolitik.”
Under ett år, 2004, bor Hanna Sofia Öberg i Hultsfred. I boken redogör hon för möten och samtal med de asylsökande, några av dem får vi följa mer ingående. Hon pratar med anställda på Migrationsverket, med sjukvårdspersonal, med kommunstyrelsens ordförande, med bibliotekspersonal och anställda i kyrkan.
Skönlitteratur kontra dokumentär. Fiction vs non-fiction. Om det inte var klart förr, så har väl debatten om Liza Marklunds Gömda visat på vikten av att vara tydlig med vilken typ av text man utger sig för att publicera.
När det gäller Glömda (likheten i titel och ämne tenderar att bli förvillande) är det tydligt att Hanna Sofia Öberg skriver i egenskap av journalist, boken är en – som undertiteln också säger – en rapport. Hon lyckas, trots ett bitvis stort personligt engagemang, ta det journalistiska klivet tillbaka; granska sin egen roll och ifrågasätta källsäkerhet och människors motiv till att berätta. Hon är tydlig med att det inte går att bevisa exempelvis bemötanden som asylsökande säger sig ha fått från handläggare på migrationsverket. Ord står mot ord i många fall, och det försöker inte Hanna Sofia Öberg mörka. Istället ger hon pusselbitar som i sig visar på ett mönster.
Litterär journalistik eller journalistisk litteratur? Jag föredrar det första. Boken kan klassas som ett reportage, och reportaget som sådant anses ”sitta i kläm mellan journalistik och litteratur” (http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_181077.svd). Gällande Glömda är det uppenbart att Hanna Sofia Öberg har arbetat som journalist, och det är också min uppfattning att boken kan klassas som ett journalistiskt verk. Ett journalistiskt verk i formen av en bok. Låt oss sätta det under rubriken litterär journalistik.
Det finns risker med den här typen av journalistik; sanning och objektivitet riskerar att bli modifierbara begrepp. Som läsare är det viktigt att vara kritisk. Ändå kan det vara svårt, ibland kanske omöjligt, att kontrollera riktigheten i berättelsen. Ansvaret ligger på skribenten – och på branschen, om den ska upprätthålla sin trovärdighet. Tydligheten är avgörande; fiction eller non-fiction, en sann historia eller baserat på en sann historia.
